Fasad och inflytande

Idéen med det förevigt unga är uttjatad om inte rent av meningslös. Något som däremot har ett värde är det minne som består när individer avlider. När vi tänker på minnet av Charles Darwin, Bertrand Russell och Karl Marx ser vi framför oss gamla människor med grått hår. Detta även fast Charles Darwin tänkte större delen av sina idéer i samband med den resa han gjorde som tjugotvååring.

Samtidigt finns det människor som vi alltid kommer att minnas som unga. Janis Joplin, Arthur Rimbaud och Søren Kierkegaard. Samtliga dog unga – 27, 37 och 42 år gamla. Deras minne är obefläckat av tidens rynkor. Förevigt är de unga såväl på Google, i böcker som på våra näthinnor. Det blir en svår avvägning mellan hur länge personerna i fråga levde och när de gjorde sina främsta verk.

Minnet av en individ tar hänsyn till två saker och är irrationell i övrigt. Arthur Rimbaud är i det ett utmärkt exempel. Inspirerad av absint och hasch skrev han alla sina poetiska verk innan han fyllt tjugo och tillbringade resten av sitt korta liv som soldat, handelsman och vagabond. Hans minne är förevigt det av en ung pojke – ett oförstört geni. Det jag vill hävda är att någonstans har detta faktiskt ett värde. Rimbaud får ett värde i det att han skrev fantastisk poesi innan tjugo år fyllda. Hade han fortsatt skriva och fyllt våra näthinnor med bilden av en äldre man hade inte fascinationen varit densamma. Det är heller inte säkert att han hade lyckats skapa den differentiering och fascination som han i och med det gjorde. Det är en kontroversiell sak att skriva, men någonstans behöver en känd person göra en uppskattning av sitt egna arv och sina persona. Det har ett värde eftersom det är en faktor.

Gränsdragningen och de två sakerma ligger i när de dog och när de gjorde sitt magnum opus. Bob Dylan och Clint Eastwood är bra exempel på detta. Deras karriärer har varit långa och relativt jämnt fördelade. Söker man efter bilder är det i stor utsträckning av dem som unga. Samtidigt tror jag det här är en medveten strategi från åtminstone Bob Dylan. När han spelade på Peace & Love 2011 ställde han krav på att ingen fick ta kort och de som filmade för storbildsskärmen inte fick zomma in. Genomgående kan man se det här på hela 27-klubben – den grupp av enormt talangfulla musiker som dött vid 27 års ålder. Bland dem kan räknas den redan nämnda Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain och senast också Amy Winehouse.

Detsamma kan tillämpas på Ernest Hemingway. När han tog livet av sig, 61 år gammal, behöll han för evigt den bild av honom som den karismatiske man med vitt helskägg. Eftervärlden kommer aldrig tänka på Hemingway som en rynkig äldre man som långsamt tynade bort. En kontrast blir den många gånger nobelpristippade författaren Philip Roth som med sina 79 år nyligen tillkännagav att han pensionerat sig. Vårt minne av honom kommer att bestå som en åldrande man med en kal hjässa.

Jag gör samtidigt ett misstag från början som tar upp det här över huvud taget. Minnet av utföraren borde inte fläcka minnet och påverka synen på det som de har utfört och skapat. Samtidigt tycker jag att det är en faktor. Rimbaud och Hemingway kommer alltid få en skjuts i deras uppfattning genom den unika persona som alltid kommer medföra uppmärksamhet. I Kurt Cobains självmordsbrev skrev han ”It’s better to burn out then fade away”. En fras som i sin tur kommer från Neil Youngs låt ”My My, Hey Hey”. Det är en insikt från konstnärernas och artisternas sida i det här. Jag tror att genomgående känner de att dem har manifesterat sitt väsen i de verk de har gjort, men det ändrar ingenting. Det är den största sorgen med konsten, där individen får brinna upp för att konsten inte ska tyna bort.

Grekland och den kulturella hegemonin

Dagens samhället är i väldigt stor utsträckning påverkat av Grekland. Greklands arv är uppenbart och lyser genom i vår vardag. Det syns i politiken, i kulturen, i våra akademier och i våra språk. Listan kan göras hur lång som helst. Arvet sår de frön som vi sedan odlar våra träd ifrån. I språket finner vi att de mest komplexa orden ofta har grekiskt ursprung. Från kulturen har vi teatern, lyriken, filosofin och en rad andra saker, som vi i vår tur byggt vidare på. Ur lyriken växer den strukturerade texten från poesi till prosa, till essä och krönika. Ur teatern växer såväl filmen som tv-serierna och radioteater.

I mycket kan man se det här på samma sätt som på det dilemma medeltidens filosofer hade. De var oroliga att de inte kunde tillföra något av värde när deras förebilder från antiken hade gjort en sådan massiv insats som de skulle kunna mäta sig med. Deras oro kunde lägga sig till ro efter fransosen Barnard av Chartres formulerade:

”Vi är likt dvärgar sittande på jättars axlar. Vi ser mera och längre än de, men inte för att vår blick är skarpare, utan för att de bär oss och ger oss en upphöjd ställning”.

Jag tror man i stor utsträckning kan tillämpa samma tankegångar på samhället och dess utveckling. Även om västvärldens dominerande ställning försvagas så kommer den fortfarande styra vilken riktning den rör sig mot.

Fastän Kina och övriga BRICS-länderna i stor utsträckning håller på att ta över stafettpinnen från USA och Europa så är det sannolikt att tro att kulturen kommer vara svårare att ta över. Då räknar vi heller inte med andra massiva nationer som Nigeria och Pakistan. Alla dessa länder har en väldigt differentierad kultur och de skiljer sig från den relativt homogena grupp dagens rika värld med kristen grund är. I framtiden kommer vi sannolikt behålla greppet genom såväl sitcoms, konserter och kostymer, men också genom ideologier, filosofier och arkitektur. Grekland styr fortfarande världen om än inte på något aktivt sätt. Det är givetvis inte någon makt som handlar om något reellt styre. Det är de massiva idéströmningarna som påverkar människor och samhällen över hundra om inte tusentals år.

Så länge väst äger världen har vi också monopol på de ekonomiska systemens utveckling och samhällets utveckling som helhet. Det är fortfarande Ivy League och Oxbridge som i stor utsträckning är i fokus när man ser till citering och elitism. När vi så småningom motvilligt lämnar över stafettpinnen så kommer utvecklingen bygga vidare på de framsteg vi har gjort. Det är ett massivt arv som inte går att förneka och det är svårt att ingående redogöra över.

Världens utveckling har alltid varit begränsad av de idéer som finns till handa. Det är inte en slump att utvecklingen tilltog kraftigt efter att vi uppfunnit språket. På samma sätt är konstnärer, filosofer och politiker bland alla andra begränsade av den inspiration de har att tillgå. När världen inte längre är vår att ensamt bearbeta kan vi glädje oss åt att det fortfarande är vi som lämnar över det underlag som används till dess fortsatta förändring.

John Green

Det märks tydligt i hans videos att han är författare. Han lyckas beskriva och reflektera över saker med sådan magi. Jag tycker det är oerhört underskattat med författare och intellektuella som relativt ocensurerat delar med sig av sina tankar på det här sättet. John Green upptäckte jag genom hans videoblogg på YouTube. De här tycker jag är två av hans bästa.

Dikter

”Poetry is what gets lost in translation”
Robert Frost

Brus

Det är att få tid i ett stormoväder
att få sortera gamla minnen
Det är att kunna andas ut
och kanske bara dricka kaffe

Förut när åskan gick
lämnades vi till oss själva
till böcker, kort och brädspel
till mörkrets famn och tända ljus

I bruset lämnas vi över från rutinen
men bruset dödas av utvecklingen
I gameboyet till telefonen och laptopen
din roll tynar iväg

Vi har dig att tacka,
när tåget ställs in,
när delad ilska växer till kontakt
när kontakt blir relation

Navigeringsverktyg omöjliggör brus
det går inte längre att gå vilse
bruset är på gott och ont
att gå vilse är också att upptäcka

Brus kastar oss ut ur rutinen in i vakuum
ut ur det förväntansfulla in i möjlighet
Det är det som tvingar en ut
det är där livet kan ske

INLÅST
En frisk atmosfär av känsla,
av känsla, och möjlighet
Den försvinner snart,
åter en evig cykel av nej

Känslan ger hopp,
men lämnar mig oförändrad
Distant flyter en tanke,
om att leva mitt liv

Stå kvar i ledet,
där gör du inga misstag
Ingen betraktar dig som idiot,
men heller aldrig som geni

Jag vågade aldrig sjunga,
av rädsla från allmänhetens dom,
När annan tog ton,
var min tanke bara vördnad

Vi lever våra liv
begränsade i våra egna universum,
Sent inser jag,
att min tanke även är andras

Du kan inte fånga dagen,
den har dig i sina klor,
Du måste bryta dig loss,
och aldrig blicka tillbaka

 

Dit solen aldrig når – konstens innersta väsen

En av de första ordentliga romanerna jag läste var Vindens Skugga av den spanska författaren Carlos Ruiz Záfon. När jag läste den boken gjorde jag någonting som jag tidigare aldrig gjort när jag läst. För varje del i boken jag läste i boken som jag fann något extraordinärt så vek jag hörnet av den sidan. Oftast var det något en karaktär sagt, men ibland också någon väldigt välskriven formulering eller beskrivning. Två exempel på dessa följer här.

– Ibland är det lättare att prata med en främling än med dem man känner. En främling ser oss som den vi är, inte den han vill att vi ska vara.
– Någon har sagt att i det ögonblick man stannar upp för att fråga sig om man älskar den andra har kärleken redan tagit slut, för att aldrig kunna återupplivas igen.

Jag lärde mig två saker av det här, två saker som jag tror förevigt förändrat hur jag såväl läser som skriver. För det första, vad som kan tyckas väldigt uppenbart, så insåg jag att det är människor som skriver böcker. Bakom varje text är en individ vars ord är ett uttryck för det liv han levt. Det är ett uttryck för de människor han mött, för den filosofi han stött på och för den kultur han är uppväxt i. Dessa saker kan en människa som uttrycker sig skriftligt antingen uttrycka explicit, eller låta detsamma tankar uttryckas genom en liknelse eller vad en karaktär säger.

För det andra märkte jag hur de sidor jag vek väldigt ofta uppkom i kolonier. I en konversation mellan romanens huvudkaraktär och hans stora kärlek vek jag flera sidor på rad, såväl uppe och nere på sidan då både framsidan och baksidan innehöll det litterära guld jag tyckte mig ha identifierat. Samtidigt fanns det gap där jag inte vek en enda sida på åttio sidor. Detta var de delar av boken som enbart förde storyn framåt, och medan de var välskrivna innehöll det inget som gjorde boken till någonting särskilt.

Jag inser samtidigt att jag kanske underskattar den roll de åttio sidorna gjorde för att jag skulle bättre lära känna karaktärerna och mer optimalt uppskatta de delarna som jag vill tro är de fundamentala i författarnas arbete. De saker som en författare i slutändan citeras för är också de sakerna som författaren medvetet integrerat in i sin story. Kanske behövs de sakerna som sägs sättas i ett sammanhang, då en sammanställning av enbart de citat som senare uppskattas knappast hade utgjort någon vidare läsning.

Jag tror att varje litterär bok är uppdelad i två delar, och en väldigt bra bok briljerar i bägge avseenden. På ena sidan har vi storyn, oväntade slut, mystik, komplexa karaktärer, spänning och kärlek. På andra sidan har vi den verkliga substansen i författarens ämbete. Vidare på samma ämne tror jag att varje författare uttrycker sig enligt en skala enligt substans och story – där poeten står på substansens yttersta kant och deckarförfattaren på den andra. Citaten i fråga tenderar att framställas som om de vore universella sanningar, medan de i sin explicita form knappast utgör ens i närheten av det, utan snarare en tolkning av ett observerat beteende eller en komplex reflektion. Värt att tillägga i det avseendet är också att det senare av de två citaten bidrog att jag gjorde slut med min dåvarande flickvän.

“The good parts of a book may be only something a writer is lucky enough to overhear or it may be the wreck of his whole damn life and one is as good as the other.”
“A reader lives a thousand lives before he dies. A man who never reads lives only one.”
“All happy families resemble one another, each unhappy family is unhappy in its own way.”

Det första av de här tre ovan, ett citat av Hemingway, greppar väldigt väl det jag väljer att kalla substans. Sådan är författarens makt, då den talar till läsaren på ett språk som den kan relatera till. Den bästa litteraturen jag kommit i kontakt med, och den litteratur jag själv vill skriva skrapar på ytan av mänsklig mentalitet och mänsklig förståelse. Bortom det intuitiva förnuftet och djupt ner i den avgrund av tankar abstrakt tanke dit solens strålar aldrig når.

Jag tror samma sak kan ses även i övriga konstformer, och jag vill med det definiera konst. Konst är för mig vad än skapar reflektion. Där en enhetlig skara riktar skarp kritik mot musik av produceringstypen Nicki Minaj identifierar jag åter en konflikt mot den tilltalande skönheten och avsaknaden av substansen.

På samma sätt kan filosofin och politik, religion och allmänna åsikter enkelt integreras in i litteraturen. I litteraturen är författaren Gud, och skapar sin egna värld, med alla de regler, normer, strukturer och uppfattningar det medför. Ayn Rand skrev aldrig någon typisk renodlad filosofi som typiskt kännetecknar filosofer, utan likt Orwell skriver hon om ett alternativt samhälle där filosofin och världsbilden finns explicit integrerad. På samma sätt kan man se tydliga tecken av existentialism i Hemingways verk.

”Den värsta död som någon människa kan dö är att förlora det centrala i sitt väsen, det som hon verkligen är. Dra sig tillbaka är det fulaste uttryck som språket äger. Vare sig det sker av fri vilja eller på grund av ödet, så är detta att dra sig tillbaka från det man gör – och det är det man gör som gör en till det man är – att backa ned i graven.”

Även det här är ett citat av Hemingway. Citatet skildrar en självklarhet i en individualistisk världsbild. I konsten gömmer sig ofta en substans som döljs bakom dess sköna fasad. Väldigt ofta är det musiken som tilltalar mig för att sedan nå mig med sitt budskap med texten långt senare, om än alls.

De riktigt djupa på olika områden kan inte tilltala alla. Vare sig det är Coltranes jazz, Fitzgeralds romaner, Chomskys lingvistik eller Hegels världsande. De är för sina respektive områden symboler för att ha gått långt längst med den stig som varje område var för sig kan metaforiseras som. Populärmusiken står utanför den definitionen och är i samma avseende dömd att glömmas bort i världshistorien. Populärmusiken ger sig inte uttryck för den mer abstrakta konst det är lätt att saligförklara. Där musik av pianisten Erik Satie, räknat i visningar på YouTube, som mest har 3 miljoner och John Coltrane har 2 miljoner ligger Nicki Minaj på 300 miljoner och Gangnam Style på nästan 1,3 miljarder.

I det kommersiella blir konsten en ekonomisk produkt snarare än något heligt, en uppfattning den kanske egentligen förtjänar. Där vinsten är syftet går man miste om substansen. Genom detta följer likväl piratismens effekter. Där den ekonomiska ersättningen som tidigare utgick försvinner också nödvändiga incitament. Där det för företag är fråga om att investera tid och pengar blir det också en fråga om potentiell avkastning. Resultatet blir att konsten blir lidande.

Det är också den yttersta skildringen av specialismens väsen, och man kanske kan inse det först när man delar samma kunskap. Vare sig det än gäller jazz, dans, biokemi, eller kognitiv psykologi – en del av det vackra är att man delar de förutsättningar som krävs för att optimalt uppskatta den. Det kanske också är det som är charmen med den nischade konsten, och det som gör det så fantastiskt. Det är olika språk, och det är språk utan översättning. Populärkulturen är den generellas sak, dömd till att vara just det, men aldrig något mer än så.

En söndag i Rikets Sal

Det är söndag och jag har bestämt med två kompisar att besöka Jehovas Vittnen. Så snart vi kliver in stormar det fram välklädda män i kostym och hälsar oss välkomna. De flesta i lokalen bär kostym eller motsvarande, även barnen. En äldre man tar ansvar för oss och vi blir snart inledda i biblioteket som jag noggrannt betraktar och snart föraktar. Det är fyllt av Vakttornets respektive Vakna!:s samlade tiddskrifter, ett otal biblar och flera teologiska skrifter av typen ”Bibelns budskap” och ”Bibelns terminologi”. Det är ett skämt att kalla det ett bibliotek. Ett bibliotek är en symbol för kunskap, och vad de har är inte en representant för kunskap. Snart påbörjar evenemangets huvudnummer, bibelstudier. Vi sätter oss vid varsin stol. Vid varje stol finns en mikrofon som inbjuder alla till att delta. Längre ner på min rad sitter en flicka, inte äldre än tio, och skriver på sin mammas order av vakttornet innantill.

Under föreläsningarna såväl som i deras tidsskrifter slänger de runt med ord som professor, forskare och vetenskap. När jag googlar ett av de namn de nämnt i deras nummer om evolution, Wolf-Ekkehart Lönning, så dyker direkt upp länkar som kritiserar hans vetenskapliga trovärdighet. Fritt väljer de bland vad de kan hitta som stödjer deras teser, varän de kan hitta det. Mycket likt som en av Irans största nyhetskanaler direkt rapporterade vidare från den amerikanska satirsajten The Onion. The Onion rapporterade utifrån en fejkad undersökning att den amerikanska landsbygden föredrog Ahmadinejad framför Obama.

Det känns som ett skådespel, och utan tvekan en tragedi. Det känns som att de vilken sekund som helst ska brista ut i skratt och fråga hur jag kunde tro att de varså dumma. Det är ett mentalt fängelse. Det är en fascism i deras intellektuella motsättning och det saknar djup i sin totalitet. De tomma reflektionerna och analyserna av texterna och bibelverserna är på nivån av någon som går i sjätte klass. På frågan ”Vad innebär total förlåtelse?” delar en kvinna med sig om en liknelse hon hört. ”Det är som en griffeltavla som det står skrivet något på, sedan suddar man ut det så det försvinner helt.” Hon fick fina komplimanger och hyllningar. Jag höll på att tappa hakan av den intellektuella nivån i salen.

De slinker emellanåt in argument av typ ”Vi lever i en tid där…” och kritiserar omvärlden och folk med värdsliga liv av nöjen och arbeten. Min kanske främsta insikt, som jag ofta återkommer till, är att man bara kan resonera med den kunskap man har. Den största tragedin är de barn som växer in i en indoktrinerad tillvaro. Det finns väldigt lite utrymme för en sådan individ att bryta sig loss från de konventioner som de byggt sina liv på. Inte bara är det en inlärd världsbild, utan det tillkommer även en rad kognitiva felslut som får en att bekräfta den uppfattning man redan har. Än värre blir det när hela ens gemenskap är byggd inom församlingen. Väljer man att bryta sig loss så är det norm för kvarvarande medlemmar, familj inklusive, att betrakta hen som död.

Samtidigt funderar jag över mitt eget liv. Där de här barnen med största sannolikhet faller in i deras föräldrars trosuppfattningar så borde motsvarande effekt till viss del drabba även mig.

Jag sörjer och tänker drömmade på om de istället för bibeln studerade Wittgenstein eller James Joyce. Tänk om motsvarande fanns, fast för filosofi, reflektion och kritiskt tänkande. Där de kunde ingående studera filosofi och diskutera utan på förhand givna svar. Helt utan censur, begränsningar, levnadsregeler och patriarkat.